Hundar har alltid funnits i mitt liv och då jag var 11 år fick jag min egna Sheltie, Zigge. Jag började med agility och hittade min passion. Agility är för mig ett sätt att aktivera mina hundar, ha roligt, samarbeta på samma gång, det gör att det bildas ett starkt band mellan mig som förare och hunden, och de behövs för en lycklig och trygg hund. 2004 skaffade jag min andra Sheltie, Freddie och redan innan jag skaffade honom visste jag att jag ville satsa stort på agility. Med Zigge, min första hund, provade jag allt från tävlingslydnad och sök till freestyle, men med Freddie visste jag att det var agility som gällde. Och med lite mer kunskap, vilja och träning lyckades vi riktigt bra i agility. Championat och SM.

Då Freddie var 5 år och Zigge var ”pensionerad” var det dags för en till hund. Jag kände att Sheltie inte gav mig allt jag ville ha, jag ville ha lite mer utmaning, lite mer energi, lite mer vilja, lite mer ”jädrar anamma” helt enkelt! Jag träffade 2 Corgisar och efter den dagen blev jag fast. Det fanns en ras med allt det där jag ville ha och på köpet var de superhäftiga. Jag tog kontakt med Gråsiskas kennel och det är det bästa jag har gjort. Jag åkte från Norrland till Eskilstuna och kollade på en liten blå Banan på 3 veckor, han kom fram till mig utan tvekan och pussade mig, efter den dagen har Zwierki varit solstrålen i mitt liv. Jag hade ingen aning om att en hund kunde ha humor och få mig att skratta varje dag. Jag visste heller inte mycket om rasen mer än det jag hade läst på internet, men jag har inte ångrat mig en sekund och jag kommer aldrig att byta ras.

Zwierki kom till mig sommaren 2009 och då han var ca 10 veckor skrev jag följande på min blogg: ”Han kom till mig och tog mig med storm. Vilken underbar hund! Han har en väldigt stor charm och humor! Zwierki är väldigt klok och lättlärd, jag ser fram emot att tävla och träna honom och är säker på att han kommer gå långt, inte minst med sin charm.” Tänk så rätt jag hade!

Jag har en stor umgängeskrets inom agilityvärlden och då vetskapen om att en corgi kommit in i min ”Flock” var kommentarerna ofta; ”Men vad har du skaffat”, ”Dom där kan väl inte springa” osv. osv. Då sa jag sa till mig själv; ”Nu jäklar ska vi visa dem.” Och det gjorde vi! Alla har tagit tillbaka sina ”fördomar” efter att de sett Zwierki in action på en agilityplan. Att få visa Zwierkis skicklighet och visa vad han kan har nu istället skapat frågor som; ”Hur gör du?”, ”Hur har du fått den där hunden att springa så där fort”. Detta gör mig extra taggad och får oss att prestera på topp!

Eftersom jag var en erfaren agilitymänniska visste jag precis hur jag ville träna Zwierki. Jag började tidigt och förbereda Zwierki för agility och tränade mycket grunder, smidighet/hoppteknik och vilja. Vi gick bland annat en valp-agilitykurs ”Grunder för att lyckas i agility”. Allt jag lär honom gör jag med metoden ”Shaping-inlärning” – Att vänta ut hunden för önskat beteende. Jag visar aldrig honom vad han ska göra eller säger något. Enligt mig är det ett bra sätt för att få en självständig hund som tänker själv och inte är beroende av mig som förare. Jag älskar då Zwierki provar sig fram för att lista ut vad matte vill. Man får sig många skratt! Självständigheten är en jättestor fördel inom agility. På sommaren tränar vi nästan varje dag, på vintern tränar vi ca 2 ggr/veckan i ett ridhus.

Idag (dec 2011) är Zwierki ensdast 2 år och har redan lyckats erövra dessa meriter:

LP1
KM Guld Agility 2010
DM Guld Agility 2011
Uppflyttad till Hopp/Agilityklass 3
2 CERT Hoppklass
2 CERT Agilityklass
4 SM-pinnar till kval 2012 (Agility)

Då Zwierki var liten valp såg jag allt detta framför mig, och nu är det verklighet. Vart ska detta sluta? Hur långt kan denna hund gå? Nästa säsong hoppas jag kunna meddela ett Agility-Championat! Drömmarna är många och jag är säker på att vi kan uppnå allt och lite till. Jag har världens bästa hund.